Sakerna flyktingarna tog med sig

På ett plötsligt ögonblick har hundratusentals rohingyer i Burma tvingats bryta upp från sina hem och liv – och fly.

Märkta av tortyr, våldtäkter och svåra trauman.

Få har lyckats bevara något av värde från sina tidigare liv.

Här är några minnen flyktingarna trots allt burit med sig.

Dela på Facebook Dela på Twitter

Halsband.

Tioåriga Somaya Begum har fått det guldfärgade halsbandet av några snälla kvinnor från en hjälporganisation, säger hon. Hon är föräldralös, både mamma och pappa dog i Burma när militären kom till byn. Farmor tog hennes hand och de sprang till djungeln där det låg döda kroppar. Somaya känner sig ensam. Hennes mamma brukade vara den som gjorde henne fin förut, och hennes pappa brukade köpa saker till henne, berättar hon.

Armband.

”Min man köpte de här armbanden till mig för fyra månader sedan när vi bodde i Burma. De är inte äkta guld, det ser bara ut så. Han, min bror och min pappa dödades av militären. Nu har jag ingen nära anhörig”, säger Rabia, 35. Hon tappade bort två av sina fyra döttrar under flykten. Det var först i Bangladesh som grannar till familjen hörde att hon var i lägret Kutupalong, och hjälpte barnen att återförenas med mamman.

Gryta.

”Jag fick den här kastrullen av en lokal hjälporganisation förra gången vi blev fördrivna från vårt hem av militären, den 9 oktober förra året. Då brände militären ner vårt hus. Vi kom hit för två månader sedan när militären brände ner vårt nya tält i Náisa Fru. Allt brann upp. Igen.” säger Fatema Khatoun, 55. Hon tog med sig kastrullen och ris för att kunna laga mat på flyktvägen till sin familj. De är sammanlagt tio personer.

Docka.

”De har tagit mitt ben, de har tagit mitt ben”, skriker femårige Anowar Islam på Röda korsets fältsjukhus. Hans högra ben fick amputeras efter att han blivit påkörd av en lastbil vid Kutupalong-lägret utanför Coxs Bazar. När mamman Anwara kom in med honom var foten bara slamsor. Anowar hade med sina favoritleksaker när han blev påkörd, bland annat en leksaksbil. Allt gick sönder. Dockan som han har fått låna av sjukhuset ger honom lite tröst.

Leksaker.

”Vad leker du helst med?” frågar vi Romana, 8 år. ”Mala”, svarar hon, och skrattar. Det visar sig vara en slags leksak av det hårda kokosnötsskalet, som hon hade i Burma. Nu är det kapsyler, plastskedar och en tom kryddburk som får vara ”mala”. Hon sorterar de smutsiga plastkärlen tillsammans med sin storasyster Janat Ara, 10, som tog hand om Romana när de kom bort från mamma Rabia under flykten till Bangladesh. De återförenades i Kutupalonglägret.

Filt.

Familjen på sex personer använde filten under flykten från byn Mozór fara, berättar Khodija, 62. Den blev som ett skydd mot elden och mot militärens skott när de kom till hennes by. Ett barnbarn dog av militärens våld. ”Filten hjälpte i djungeln där vi gömde oss för militären, men också mot kylan vid Nafflodens strand. Vi hade på oss filten även på båten över till Bangladesh, det var så kallt”.

Telefon.

Nurkamal, 21, hann påbörja sina biologistudier på universitetet i Sittwe, men aldrig avsluta den. Ett år in i studierna, i augusti i år, inledde den burmesiska militären sin ”upprensningskampanj” och han och familjen flydde till Bangladesh. Skolböckerna blev kvar i hemmet. ”De är antagligen sönderbrända nu”, säger Nurkamal. Men han har bilder på människans anatomi i telefonen som han tittar på varje dag. ”Jag drömmer om att bli lärare, de flesta rohingyer har inte fått gå i skolan, vi måste utbilda oss så vi kan utvecklas”, säger han. Rohingyer får inte lämna flyktinglägren, och därmed inte gå i skolan i Bangladesh.

Batteri.

Ishak, 21, är ”mahzi”, ledare, i Amtolilägret där det enligt honom finns 86 hem. Han tog med sig ett batteri från Burma, som han köpte för fyra-fem månader sedan. ”Vi bodde nära gränsen mot Bangladesh, så vi kunde gå till stranden. Vi visste att vi skulle behöva stanna här, så jag köpte batteriet för att kunna ladda telefonen, och för elektricitet. Vi har en lampa som vi laddar på dagen och tänder på kvällen.” Just nu är hans främsta uppgift att se till att lägret får mer mat från FN-hjälpsändningar. Senast man fick ris var för en månad sedan.

Tröja.

Hassa Bibi, 1,5 år, ligger utslagen i sin mamma Sanjida Begums famn. Hon äter inte längre. Hon har feber och diarré, hon har haft det av och till i två månader. Mamman har varit på sjukhus med henne, flickan har blivit sämre efter det. De bor i ett enkelt skyffe byggt av bamburör och plastskynken i södra Bangladesh, där det inte finns lika många hjälporganisationer på plats. ”Om hon dör krossas mitt hjärta”, säger Sanjida. Hassa Bibi har bara en tröja, det är den hon flydde i från Burma.
Nivette Dawod Andreas Bardell
Reporter

FOTOGRAF

Andreas Bardell